Dag 2 - Kaniner jag haft
Ninen
1999-2006
På bilden är Ninen tillsammans med sin syster Daim.
Ninen var min första kanin, jag var 6 år när jag fick henne. Hon var redan 5 år när jag fick henne av min kusin som inte ville ha henne längre. Då var hennes syster Daim redan död. Ninen var den försiktigaste av de två. Men hon blev mer sällskaplig och kom fram för att bli klappad. Blyga Ninen visade sig vara en riktig kelkanin, hon var så lugn och snäll.
Jag testade inte att hoppa så mycket med Ninen. Men lite hoppade jag med henne hemma i trädgården, över pinnar med stenar som hinderstöd. Hoppade gjorde hon, men hoppning var nog inte hennes grej. Och hon var ju ganska gammal när jag kom på att jag skulle pröva att hoppa med henne. Men hon tyckte mycket om att springa i sele och koppel.
En dag 2006 när hon var 7 år hittade jag henne ute i boxen där hon bodde alldeles stel och tung. Jag var så ledsen när hon dog, hon var en fin vän.
Putte
Föddes 19 maj 2009
Putte var en av Tyras ungar. Han var en fin liten grabb som var lugn av sig. Alla ungar i kullen hade verkligen olika persligheter, Putte var den coola killen som hellre var för sig själv och busade runt än med sina 6 syskon.
Jag märkte att Putte satt still i ett hörn, och det var inte likt honom. När de sedan skulle få mat och Putte skuttade fram så såg jag att han höll sin ena framtass hängandes i luften. Man kunde känna att benet i tassen var av. Eftersom att han var så liten så var det inte möjligt med en operation. Det var bäst att låta honom somna in, för att få slut på lidandet. Men det var ändå ett hemskt beslut att ta. Och hemskt att tänka på att fina lilla Putte inte skulle få fortsätta leva och få ett eget hem han också. Men jag vet att han har det bra nu, där uppe <3
Miza
19 maj 2009-30 november 2010
Min söta lilla Miza var den av Tyras ungar som jag bestämde mig för att behålla. Hon var mindre och klenare än de andra ungarna i kullen. Det var mycket därför som just hon fick bo kvar, jag ville att hon skulle få ett så bra liv som möjligt trots att hon var ganska liten och svag. Men också för att det kändes så rätt!
Miza växte till sig lite och hon hade ganska mycket energi. Men ändå behövde hon ganska mycket mat, annars blev hon snabbt väldigt mager. Så hon kanske var inte riktigt som en vanlig helt frisk kanin, men hon var alltid glad och pigg och hade massor av livsglädje! Och att hon var tvungen att äta lite mer för att inte magra gjorde inte så mycket eftersom att hon var ett litet matvrak. Hon var också en väldigt social kanin som älskade när hon fick massor av klappar och uppmärksamhet. Det fanns nästan alltid en busig blick i hennes blåa ögon.
Men att hoppa var inte hennes melodi, hon var lite som sin pappa Kite, ibland hoppade hon bra och ibland inte alls. Hon fick inte så bra resultat på de få tävlingar hon hann vara med på. Men när jag tänker tillbaka på hur Miza var så minns jag att även om hon inte var en så duktig hoppare så var hon ändå väldigt speciell, hon verkade alltid så förstående när jag pratade med henne. Och om hon märkte att jag var lite ledsen eller nere så puttade hon alltid uppmuntrande med nosen på min hand.
Jag saknar Miza otroligt mycket, hon var alltid så snäll. De dagar då jag saknar henne som mest brukar jag tänka på alla minnen med Miza, alla mysiga stunder då hon satt i mitt knä och bara njöt av klapparna hon fick och när hon glatt skuttade fram till gallret i buren när det var dags för mat och tittade storögt på mig med de där blåa ögonen.
1999-2006
På bilden är Ninen tillsammans med sin syster Daim.
Ninen var min första kanin, jag var 6 år när jag fick henne. Hon var redan 5 år när jag fick henne av min kusin som inte ville ha henne längre. Då var hennes syster Daim redan död. Ninen var den försiktigaste av de två. Men hon blev mer sällskaplig och kom fram för att bli klappad. Blyga Ninen visade sig vara en riktig kelkanin, hon var så lugn och snäll.
Jag testade inte att hoppa så mycket med Ninen. Men lite hoppade jag med henne hemma i trädgården, över pinnar med stenar som hinderstöd. Hoppade gjorde hon, men hoppning var nog inte hennes grej. Och hon var ju ganska gammal när jag kom på att jag skulle pröva att hoppa med henne. Men hon tyckte mycket om att springa i sele och koppel.
En dag 2006 när hon var 7 år hittade jag henne ute i boxen där hon bodde alldeles stel och tung. Jag var så ledsen när hon dog, hon var en fin vän.
Putte
Föddes 19 maj 2009
Putte var en av Tyras ungar. Han var en fin liten grabb som var lugn av sig. Alla ungar i kullen hade verkligen olika persligheter, Putte var den coola killen som hellre var för sig själv och busade runt än med sina 6 syskon.
Jag märkte att Putte satt still i ett hörn, och det var inte likt honom. När de sedan skulle få mat och Putte skuttade fram så såg jag att han höll sin ena framtass hängandes i luften. Man kunde känna att benet i tassen var av. Eftersom att han var så liten så var det inte möjligt med en operation. Det var bäst att låta honom somna in, för att få slut på lidandet. Men det var ändå ett hemskt beslut att ta. Och hemskt att tänka på att fina lilla Putte inte skulle få fortsätta leva och få ett eget hem han också. Men jag vet att han har det bra nu, där uppe <3
Miza
19 maj 2009-30 november 2010
Min söta lilla Miza var den av Tyras ungar som jag bestämde mig för att behålla. Hon var mindre och klenare än de andra ungarna i kullen. Det var mycket därför som just hon fick bo kvar, jag ville att hon skulle få ett så bra liv som möjligt trots att hon var ganska liten och svag. Men också för att det kändes så rätt!
Miza växte till sig lite och hon hade ganska mycket energi. Men ändå behövde hon ganska mycket mat, annars blev hon snabbt väldigt mager. Så hon kanske var inte riktigt som en vanlig helt frisk kanin, men hon var alltid glad och pigg och hade massor av livsglädje! Och att hon var tvungen att äta lite mer för att inte magra gjorde inte så mycket eftersom att hon var ett litet matvrak. Hon var också en väldigt social kanin som älskade när hon fick massor av klappar och uppmärksamhet. Det fanns nästan alltid en busig blick i hennes blåa ögon.
Men att hoppa var inte hennes melodi, hon var lite som sin pappa Kite, ibland hoppade hon bra och ibland inte alls. Hon fick inte så bra resultat på de få tävlingar hon hann vara med på. Men när jag tänker tillbaka på hur Miza var så minns jag att även om hon inte var en så duktig hoppare så var hon ändå väldigt speciell, hon verkade alltid så förstående när jag pratade med henne. Och om hon märkte att jag var lite ledsen eller nere så puttade hon alltid uppmuntrande med nosen på min hand.
Jag saknar Miza otroligt mycket, hon var alltid så snäll. De dagar då jag saknar henne som mest brukar jag tänka på alla minnen med Miza, alla mysiga stunder då hon satt i mitt knä och bara njöt av klapparna hon fick och när hon glatt skuttade fram till gallret i buren när det var dags för mat och tittade storögt på mig med de där blåa ögonen.
Kommentarer
Trackback
